Lördag är Fight Night. Så idag tittar vi på slagsmål innan vi berusar oss.
Först ut är Pavel Datyuk Vs. Corey Perry
Nästa på tur är Jonathan Ericsson Vs. Derek Dorsett
Fight Nr. 3 idag är Todd Bertuzzi Vs. Shane O’Brien
Innan kvällens huvudfight värmer vi upp med en riktig klassiker. Bob Probert(R.I.P.) Vs. Tie Domi 1992.
Ladies and gentlemen, the Moment We’ve all been waiting for. Chris Osgood Vs. Patrick Roy. Let’s get ready to rumble!!
Ha en bra och lugn lördag nu…
Eftersom jag inte har något liv längre, och eftersom folk tydligen ramlar in på bloggen med relativt hög frekvens tänkte jag att en nystart kan vara på sin plats. Så för att sparka igång tänkte jag snabbt gå igenom läget i Red Wings just nu. Kanske något ord om JVM som en extra nyårskaramell.
Efter 39 spelade matcher har Detroit 51 poäng och ligger två poäng efter Conference ledande Canucks, som har två matcher mer än Wings. Detroit öppnade säsongen oerhört starkt och gick ut som ett av ligans bästa lag. Sedan gick man några riktiga skit matcher innan man tillslut kom in i en bekväm lunk, och av 13 förluster har fem kommit tidigt på säsongen. Detroit har spelat som ett lag med ett uppdrag. Dom har hela tiden gjort det som har krävts. Vi har till och med fått den stora äran att se Datsyuk sänka Shea Weber, Nashvilles hårdskjutande superback, med en riktig axeltackling.
Men det har varit en del tråkigheter också, i somras sa Detroits forna storback Brian Rafalski (mannen med det stora visiret, och världens kanske bästa spelare på att slå, så kallade, ”break out passes”) upp sig och hängde skridskorna på hyllan.
Hockeyvärlden har som bekant drabbats av stora sorger under sommaren, först avled tre av NHLs hårdaste killar, Rick Rypien, Derek Boogard och Wade Belak. Sedan kom katastrofen med Lokomotiv Yaroslavls flygkrasch. Där Detroit hade anknytning till ett flertal medmänniskor, Stefan Liv som var draftad av Detroit och spelade i Grand Rapids under säsongen 06-07, Brad ”The Beast” McCrimmon som var assisterande coach i Detroit åren 08 -11 och som tog över som huvudcoach i Lokomotiv i början av sommaren samt Ruslan Salei som var back i Wings säsongen före olyckan. Mer kan man kanske inte säga om olyckan som skakat hela världen.
En annan fanbärare från Wings, som också hängde upp skridskorna, var den legendariske Kris Draper. Draper som var en del av den ökända ”grind line” som bestod av nämnda Draper, Joe Kocur(/Darren McCarty) och Kirk Maltby, var kända för sitt hårt nötande spel och sin förmåga att trötta ut motståndarna. Draper har varit en del av Detroit Red Wings sedan säsongen 93-94, och har varit en del i Detroits mest framgångsrika år, han har varit hjärta och själ i Red Wings.
Chris Osgood har även han hängt skridskorna. Efter att ha varit skadad stora delar av förra säsongen ville han komma tillbaka ännu ett år för att visa att han fortfarande kan. Men den 39 årige veteranen fick inte fortsatt förtroende från Red Wings GM, Ken Holland. Och la då benskydden åt sidan. Osgood som, även han, varit en del av Detroits organisation sedan 93-94 har varit den mest lojala spelare jag någonsin hört talas om. Säsongen 01-02 blev han skickad till Islanders för att ge plats åt den legendariske Dominik ”The Dominator” Hasek. Men när Detroit säsongen 05-06 bad Osgood att komma tillbaka, så tvekade han inte, han ville tillbaka. Han är kanske en av tidernas mest underskattade målvakter och har varit känd för att höja sitt spel när tillfället krävt. Detta har lett honom till tre Stanley Cup ringar, och en plats i alla Wings fans hjärtan. Osgood jobbar nu som Assisterande målvaktscoach i Red Wings. Och jag hoppas innerligt att Detroit skickar upp Nr. 30 i taket på The Joe.
Men det är mycket positivt också. Detroits finländske forward, Valtteri Filppula, har tagit ett enormt kliv och fått sin genombrottssäsong. Filps, som han kallas, har på 38 spelade matcher noterats för 13 mål och 20 assist. Tillsammans med Henrik Zetterberg och Jiri Hudler har han hittat sitt spel och de tre har varit det mest positiva de senaste matcherna (Det är så oerhört skönt att det händer, så som jag tjatat om honom).
En annan spelare som tagit enorma kliv sedan förra säsongen är Darren Helm (”Danger” kallad av sina lagkamrater för sin otroliga fart). Helm har mognat och kan använda sin fart på ett betydligt mognare sätt i år. Istället för att tjurrusa med med pucken vid första tillfälle, bara för att tappa den vid nästa har han lärt sig att sakta ner och kontrollera pucken för att sedan använda sin fart i dueller och för att komma loss i numerärt underläge. Det enda som saknas nu är baljorna, Helm har skrapat ihop 12 poäng så här långt i år, varav fyra är mål och åtta är assist. Helms kontrakt går ut efter den pågående säsongen. Jag hoppas i alla fall att han får förnyat förtroende.
På svenskfronten har vi ju en del att glädjas åt, även om Henrik Zetteberg kanske inte har gjort sin bästa säsong så här långt, så har Vetlanda sonen Johan Franzén gjort en bättre. På 39 spelade matcher har ”The Mule” skrapat ihop 16 mål och 17 assist och har +/- 20, 10:e bästa i ligan, och åtta av hans 16 bljor har varit matchvinnande mål, bäst i hela NHL. Om The Mule får hålla sig skadefri kan detta bli en av hans bästa säsonger. Om inte annat så har han ju blivit en reklamstjärna i Detroit:
Jimmy Howard har tagit enorma kliv! En tidigare ifrågasatt spelare i Detroit som klättrat de senaste två säsongerna och som nu är i All-Starklass med 92,7 i räddningsprocent, 8:e bäst i ligan, 1,99 insläpta/match, 9:e bäst i ligan och 24 segrar på 34 spelade matcher, bäst i ligan. Så har han bytt frågetacken mot utropstecken. En av lagets absolut bästa spelare just nu. Han har blivit extremt stabil i sin positionering och snabb i sina sidledsförflyttningar. Fantastiskt att se och har en välförtjänt förstaspade i ett av ligans, genom tiderna, bästa lag!
Och där har vi väl Detroit så här långt. Jag tänkte ju att jag skulle skriva lite om JVM, men det var alldeles innan finalen mot Ryssland som jag skrev början. Men jag tycker att Chris Härenstam, Micke Renberg och Mika Zibanejad säger det bättre:
Då tar jag och avrundar nystarten med några återblickar på det bästa/sämsta från Hockey året 2011
God Fortsättning folk och fä! Och håll er jävligt uppdaterade, för det kommer mer götta!
Enligt Detroit Free Press kommer Draper att ingå i uppställningen imorgon mot Sharks i game 3. På dagens träning hade tydligen Miller varit en odd-man-out och inte ingått i någon full kedja utan varit fram och tillbaka lite. Draper själv bekräftar att Babcock har pratat med honom och att han ska spela imorgon. Mike Babcock själv säger dock att han inte har satt några linor för imorgon. Men idag på träning såg dom tydligen ut såhär:
Franzen-Datsyuk-Holmstrom
Bertuzzi-Zetterberg-Cleary
Hudler-Filppula-Abdelkader
Draper-Helm-Eaves
I övrigt noteras att Rafalski inte var med på grund av ett skadat knä. Men han ska tydligen vara OK för spel. Annars får väl Kindl komma upp skulle jag tro, va?
Läs mer HÄR
Eftersom att man nu har den stora förmånen att titta på hockey, praktiskt taget, dygnet runt. Så kan man ju inte bara skita i att göra det. Man tar den chansen. Men i lördags var det då fan inte så kul, Sverige klarade ju som känt inte ens av att slå Norge. Men igår kändes det desto bättre. Första perioden var ju riktigt bajsig från Sveriges sida. Sedan rykte man upp sig och kom tillbaka som ett lag, det var fint att se. Speciellt eftersom Mårts har tagit stilen från mitt kära Red Wings.
Viktor Fasth var riktigt suverän igår, även om han inte testades så hårt i andra och tredje. Så var han rent makalös i första. Det var inte så många spektakulära räddningar men satan vad han var stabil, spelade enkelt och skar bort alla linjer för skyttarna i ett av dom sämsta lagen i A-VM.
Finns inte så mycket att säga mer än grattis sverige, nu är vi med i matchen igen.
Jo just det, de turneringar då Sverige varit som bäst i grundspelet så har det sällan blivit medalj. Just saying.
Natten till idag torskade Wings mot Sharks (no pun intended). Man spelade en ganska jämn första period, men tappade in ett mål mot Sharks skickliga PP-enhet. Men i andra såg man inte mycket av den finska målvakten i Sharks mål. Det var väldigt mycket air-time för Jimmy Howard i Red Wings mål. Och han var en av få ljuspunkter i den bedrövliga matchen.
Medan publiken skanderade hans namn, med en minst sagt nedlåtande ton, Joe pavelski och Joe Thornton sprutade is i hans ansikte och körde på honom. Man sköt 37-skott på honom, varav 19 bara i den hemska andra perioden. Men Howard som innan slutspelet blivit ifrågasatt och nedskriven bevisade att han har gått i Chris Osgoods skola för slutspelsmålvakter. Och släppte alltså bara in ett mål i 5-mot-5 och släppte i tredje in en fladderpuck från Wallin, som träffade alldeles vid huvudet på Howard, som stötte till den med plocken innan den flög upp i luften, bara för att trilla ned bakom honom och åka in i mål.
Detta kom alltså nästan två perioder efter att Ian White stänkte in 1-0 pucken på pass från Heatly. Tolv minuter efter att Wallin prickat in 2-0 satte Zäta en puck bakom den hyggligt mästerliga Anti Niemi i Sharks-kassen. Detta efter skickligt spel i PP och på ett pass från The Dats.
Ett problem Detroit hade igår var Sharks storlek, deras stora backar kunde stoppa Detroit snabbt när dom kom in på en odd-man-rush. Sharks var även extremt skickliga på att ta pucken ur egen zon och komma in i offensivzon med fart. Detroit såg större delen av den andra perioden väldigt handfallna ut och matchen avgjordes förhållandevis rättvist, med seger för hemmalaget. Problemet rödvingarna hade med sitt eget spel var att man inte åkte skridskor, man rörde sig inte och kom alltså inte upp i någon fart. Man duttade och kladdade lite väl mycket med pucken i offensivzon och tappade därför många puckar till det väldigt hungriga och kontringsstarka Sharks. Som gjorde sitt enda 5-mot-5 mål på just ett sådant läge. Kommentatorerna på NBC kallade Franzén för ett haltande djur. Och jag tycker det stämmer, han var helt enkelt inte The Mule igår, han var bara skadeskjuten. Rent offensivt hade Pavel ”poeten” Datsyuk tydligen skrivkramp. För han lyckades inte med mycket. Och det verkade nästan som att Zäta hade problem med skridskoåkningen. Jag undrar hur många sprutor han tagit för att kunna ta sig ut på isen.
Wings måste hitta sin Dunderhonung, dom måste äta sin spenat och spänna sina muskler. För även om resultatet vittnar om en jävligt jämn match, så var det inte fallet. Detroit hade Jimmy Howard, och han var det enda ljuset i den extremt mörka tunneln. Men han kan inte vinna några matcher alls, han kan bara ge laget en chans att vinna. Och det gjorde han också. MEN, som Detroit spelade mot slutet av matchen är just det vinnande sättet att spelade mot ett starkt San Jose. Man måste utnyttja att man fått vila en hel vecka, mer än en vecka för den delen. Man måste kavla upp ärmarna, ta på sig sin hard hat och börja gräva. Spela med desperation, för det ska då fan inte vara så att dom spelar golf om en vecka. Babcock har lovat sin dotter att Detroit ska spela slutspelshockey när hon fyller år den andra Juni. Och jag har tippat Detroit mot Washington i finalen…Morsning korsning.
På presskonferensen efter matchen säger Mike Babcock att matchen var jämn och att Sharks vann mer 50-50 puckar. Och det må så vara. MEN, han avslöjar en del av sitt missnöje när han talar om Sharks hårda tryck i andra; Spelar man mycket i offensiv zon kommer det ett mål. Det kanske inte kommer just under pressen, men det kommer. Och det var precis det Detroit gjorde i tredje. Man plogade, sköt, passade, åkte skridskor och tacklades. Plöjer man på så kommer även målen.
Så jag hoppas dom vilar ut idag(!) för att komma tillbaka och träna, kanske framförallt PP, på tisdag. Sen smäller det i The Joe natten till torsdag, svensk tid.
Inför game 3 på onsdag oroar jag mig över, något motsägelsefullt, Howard psyke (jag vet att jag stod upp för det, men jag hoppas han förstår att det inte är hans fel att dom förlorat två), jag oroar mig för Zätas knä. Kanske mer än Howards psyke. Inte för att Zäta är den sortens kille som backar när det blir tufft, snarare tvärtom. Men om han får fysiska begränsningar i sitt spel och tappar en del av den skridskoåkning som har varit nyckeln till framgång denna säsong. Det som gjort att han borde vara nominerad för Selke-award (priset till NHLs bästa defensiva-forward) istället för Datsyuk(Läs den eminente Linus Hugossons blogg om det HÄR).
Jag hoppas att Wings uppvaknande i tredje inte bara var tillfälligt utan att dom kan komma till Joe Louis med samma attityd och samma aggressiva spel som i slutet. Då vinner man, dra nytta av vilan, Kom in i matchen och kötta! Ta ett slagsmål, tacklas, spruta is på Niemi, skjut från alla håll och in med folk framför kassen. FORECHECKA! In med Helm hela jävla tiden. Han är en av de främsta Forecheckarna i ligan med sin skridskoåkning och jag har slagit för honom hela säsongen. Och SLUTA för fan kladda med pucken, ut ur zon, först på puckarna, dumpa in den och kör bara. Då kan det fan i mig gå! Större mirakel har skett! Mycket större! Men man får inte slösa bort ett fyra-minuters powerplay. Man måste inte göra mål, men man måste etablera tryck och trötta ut dom. Vänta med att skjuta om så är nödvändigt, se bara till att hålla den i deras zon och tvinga dom att åka en massa skridskor! Wings ska fan vinna det här!
Så alla som, mot förmodan, läser det här: Ta på er Red Wings Jerseys på onsdag så kanske vi kan stötta dom från fel sida av Atlanten!
Så, GO WINGS GO!!!!
Jag Älskar Detroit Red Wings.
Well, det där gick ju bra. Men jag har nog ådragit mig en hjärnskada på grund av andnöd efter en mördande tredjeperiod. Perioden som avgjorde serien. Och som jag har sagt tidigare så tror jag det här kan vara skillnaden mellan Stanley Cup-final och llugna eftermiddagar på greenen.
Detroit spelade utan varken Franzén eller Zäta men var ändå det bättre laget. Howard kom upp som en riktig hjälte efter en hel drös super-viktiga mål. Och det var nog tur att jag inte såg matchen live, för jag fick nog Cujo att låta som en rädd bonnkatt med mina skrik när Phoenix satte 2-1.
Vem ska man utse till första stjärnan i den här matchen? Detroit visade sitt djup, sin erfarenhet och sina individuella skills. Men jag törs nog påstå att Helm ska ha min första stjärna den här matchen. För som jag sa innan serien så var inte det intressanta att se om Franzén och Zäta och dom andra topp spelarna skulle stepa-up, för att använda en anglocism, utan om Helm skulle kunna visa framfötterna. Vilket han helt klart har gjort. Och han har börjat få den uppmärksamhet han förtjänar från kommentatorer överallt. Han är en riktig avgörare. Som när han gick ner bakom mål och skickade iväg Keith Yandle med en redig propp, det vettefan om Kronwall himself hade gjort det bättre. Sedan tar han pucken flyttar in framför mål och lägger upp den perfekt. Bing bang boom it’s a goal. Hela tiden ligger han på med sin fart, ger sig aldrig och forecheckar allt som rör sig.
Nummer två kan jag tycka att Bert, Howie, Cleary får dela på. Howie gjorde återigen en riktig insats för Wings och höll dom åter igen kvar i matchen och gav dom chansen att vinna. Trots att han tappade in några riktigt oturliga puckar så kom han tillbaka med samma självförtroende som det av någon som hållit nolla tre matcher i rad. Han rånade Phoenix ordentligt både en, två och tre gånger. Jag tycker det är ett bevis på att Detroit gjorde rätt som gav honom ett nytt kontrakt. som i och för sig var ett jävla kap. Men han har varit en differens-maker i den här serien och han har rätat ut några frågetecken. Men det är inte över än. Sen har vi Cleary med game-winning-goal från helvetet för Bryzgalov. Han har nog lärt sig varför man måste trycka upp skydden mot stolpen, och det kommer nog ta ett tag innan han kan sova ordentligt igen. Bertuzzi var stark även han och gjorde allt det lilla rätt hela tiden och fick tillslut det mål han förtjänade. Nu glömde jag nämna Kronwall som spelade mest av alla i Wings den här natten och stod dessutom för ett riktigt snyggt mål. Spelade konsekvent och klev av isen med ett +/- på +3. Han visar varför han är en av Sveriges absolut bästa Backar. Och jag har inte nämnt Filppula (jag glömmer alltid bort hur fan det stavas, men det där ska vara rätt) som återigen ger mig vatten på min kvarn om att han är en av de mest underskattade Finnarna. Och denna match var han verkligen en …. i röven på Phoenix med sina två assist, sitt +/- på +2 och 20 minuter på isen. Vi gör det enkelt för oss istället. Alla utom Helm får andra stjärnan. Han behåller sin första.
Då ska vi försöka förutspå hur det ska kunna gå i nästa runda. Och det är ju lite svårt att svara på eftersom Ingen annan har spelat klart någon av sina serier och det enda jag egentligen kan säga är att jag inte vill se att Detroit får möta det super-duper-snortighta försvaret från Music-City. För det kan bli problem. Dom har varit ett problem för Wings hela säsongen och jag tror inte det skulle bli enklare i ett slutspel direkt. Preds har ju sin raketavfyrningsbas på blålinjen. Och om man inte låter honom skjuta på mål så kan han vara nöjd med att han definitivt kan plocka någon av Red Wings ur serien med en allvarlig skada. Den jag pratar om är såklart Shea Weber. Han har inte bara ett fruktat skott, han har dessutom ruskig speluppfattning, storlek och är en smart spelare. Så jag vill därför inte se ”Smashville” som motståndare. Egentligen vill jag väl inte se någon av lagen som motståndare. Men jag är rädd att det skulle kunna vara fallet för Detroit.
Sharks däremot tror jag kan vara en ultimat motståndare för Detroit. Dom har spelare som bevisligen viker ner sig när the going gets tough. Och Detroit åkte ut mot dom förra året efter att ha spelat sju matcher mot ett mycket jobbigare Phoenix än i år. Kan man få tillbaka Zäta så har man ännu större chans till det, och om Howard fortsätter som han gjort den här serien så ska det kunna vara den enligt mig bästa motståndaren. Jag tar inte upp Franzéns skada för det tror jag var en precaution som man brukar kalla det på den sidan atlanten. Han får vila upp sig nu och komma in i nästa serie som en fräschare och piggare spelare, och alla kommer väl ihåg vad som hände förra slutspelet när Mule hade varit borta och kom tillbaka mitt i serien(som Wings förvisso förlorade) Och sprätte in fyra mål och nån assist. Detroit har gått som en ångvält mot ett, vad många kallar blekt Phoenix. Men jag är inte beredd att kalla dom bleka, dom har långa stunder av matcherna lyckats etablera hårdare tryck i offensiv-zon än vad Detroit har gjort, men det som har skiljt dom har varit Darren Helm vs. Keith Yandle, Där Helm vunnit. Det har varit Bryzgalov vs. Howie, och den har Howie bevisligen tagit hem. Det har såklart varit Doan vs. Lidström. Och återigen så har Wings suttit på den vinnande pjäsen.
Jag ska såklart dela ut en stjärna till Phoenix också. Och det finns en man där som ska ha rikligt med cred och det är, kanske lite otippat eller inte, Dave Tippet. Som har gjort mirakel med Phoenix men som helt enkelt inte hade spelar materialet. Han coachade sitt lag perfekt men det höll inte. Jag vill inte vara den som är den meeeeeen, det är jag. Alla experter tippade sju matcher där, i och för sig, Wings skulle gå vidare. Jag tippade 4-1 till Detroit, för jag trodde Phoenix skulle kunna ta åtminstone en hemmaseger. Vilket dom helt uppenbart inte klarade, men jag var mycket närmre rätt än många andra. Så till alla er: HAHAA! Som en viss karaktär i Simpson hade sagt!
Allt det borgar för att Detroit kommer kunna knäcka Sharks om det behövs. Mer tankar lite senare. Och sen tar vi en liten paus, precis som Wings, och vilar upp oss för det som komma skall. För det kommer bli jobbigt! Mark my words!
Go Wings Go!!
Dagens tanke:
Har Rafalski världens största visir?
Detroit spöade alltså upp ”Yotes i en holmgång som mest luktade grundserie. Om det inte var för allt gurgel som Wings oftast struntar helt i när det är grundserie. Det som avgjorde skulle jag våga påstå var nerver. Nerver, Darren ”Danger” Helm och Jimmy Howard, som räddade många svåra lägen för Detroit i morgonens match. Där har ni de tre anledningarna. Detroit tog inte alls lika mycket korkade utvisningar som i tidigare matcher och det var även det en faktor.
Caoyotes var i långa delar av matchen det bättre laget, offensivt, och kunde långa stunder bygga upp ett hårt tryck mot Detroit. Men dom hade problem att avsluta. Det hade uppenbarligen inte Detroit. De första 30-minuterna var Detroit det styrande laget, men Phoenix jobbade sig in i matchen och blev en faktor. Men.
Utan Doan skulle Phoenix inte vara mycket att skriva hem till morsan om. Det ska vara Whitney. Men han har inte samma nerv som Doan.
Matchens tre bästa spelare i Detroit:
Nr 1. Danger.
Spelar bra med sin snabbhet och förmåga att hålla pucken. Krigar hela vägen och hittar bra passningsvägar. Fick fart på hela Wings och var matchens hjärta. Som jag har sagt förr så kommer han att vara en kraft att räkna med match efter match!
Nr 2. Jimmy Howard.
Gjorde en dundermatch. Han fick kanske inte 45 skott på sig, men gjorde dom viktiga räddningarna i matchen och hjälpte Detroit att stävja åtminstone 4-5 riktigt allvarliga, och potentiellt fatala, målchanser.
Nr 3. Filppula.
Krigar hårt, backcheckar, spelar med tålamod och åker mycket skridskor. Jag har även sagt detta förut, men han är en av ligans mest underskattade spelare. Han påminner mycket om Zäta och Wings ska vara glada att man har honom nu när Njurundas Gretzky (Som Aftonbladets Per Bjurman brukar uttrycka det) är skadad.
Coyotes stängde ner Datsyuk bra och han syntes inte till offensivt för ens i slutminutrarna. Han gjorde ett bra jobb defensivt som vanligt. Men Zäta måste tillbaka. Eurotwins utan zäta är som Simon & Garfunkel utan Simon. Det blir liksom bara Euro, inte för att Datsyuk måste ha Zäta eller tvärtom, men tillsammans är dom en urkraft och monumentala mått!
Dagens Coyote.
Ray Whitney, stark på skridskor och är stark mot mål. Ingen direkt karaktär man jublar över att se, men han var väl den bästa i ett profillöst lag.
Jag vill att Coyotes flyttar hem till Winnipeg. Det känns fånigt med ”white-out” (som väl iof kommer från Winnipeg) och ylandet. Om det är vad som krävs för att deras fans ska fatta att det är Stanley-Cup så är det ju bara pinsamt! Play-off är ju för fan eggande nog i sig.
Nu hoppas vi att Detroit kan knyta ihop den här säcken i morgon! Det är som Babcock sa i sin presskonferens efter nattens match: Det är inte en bäst av sju serie, det är ett race till fyra segrar. Varför spela fler matcher än man behöver?
Det känns som en bra filosofi och Wings behöver så mycket vila dom kan få, det kan vara avgörandet mellan pokalen och golfbanan.
Vi avslutar med några scener som vi hoppas Timrå får uppleva igen.
Publiken skrek för full hals: ”Born and raised in south Detroit!!” och håret reste sig med en rysning över hela min kropp. Efter en tafflig första period vaknade Detroit och insåg att det nu var slutspel. För det är så det nu är, Stanley Cup. I första perioden av Wings öppningsmatch var dem ofokuserade, dåligt tajmade och slöa. Men efter att Phoenix tidigt lyckats punktera Howard och inbillat alla Wings-fans att det nu skulle gå åt helvete, så lyckades man (Phoenix) inte kapitalisera på en flera minuters power-play, inklusive ett 5-mot-3 läge som Wings effektivt döda. Perioden blåstes av med 1 – 0 till gästerna. Samtidigt som den andra perioden började hade Wings vaknat, den stora röda maskinen hade startat. Detroit visade sitt rätta ansikte igår, allt funkade, alla gjorde sin uppgift precis rätt. Jimmy Howard var fenomenal i mål och höll många gånger kvar Detroit i matchen. Alla som har tvekat över honom blev nog besvikna efter gårdagens fabulösa uppvisning, nu ska man givetvis inte dra för stora växlar av detta, det var en match, den första av många hoppas jag. Och på tiden som är kvar ska man komma ihåg att mycket kan hända.
Även Todd Bertuzzi gick för full maskin och valde att låta nävarna tala, om än bara för några få sekunder. Efter att han och Coyotes Rostislav Klesla krockat tyckte ”Bert” att det var högtid att släppa handskarna. Först ville inte Klesla, men efter fler provokationer brakade dom ihop i en klassisk holmgång. Inte klassisk för att slagsmålet is sig var något att skriva hem till morsan om, utan för ramsorna som fick ”Bert” att skratta efter matchen.
-Det var ganska coolt. Det hade såklart varit bättre om det kommit efter ett mål, men det var kul. Sa slagskämpen, om ”Todd Bertuzzi” ramsorna, till Detroit Free Press i en intervju efter matchen. Även Pavel ”Puck-Poeten från Ryssland” Datsyuk, som var en av de stora bakom segern, gillade vad han såg. ”They have fight,” Datsyuk said. ”After, game little bit flipped. They have good fight. Nice. I watch too close. That’s exciting stuff.” (Saxat från Freep.com)
Nu väntar ännu en hård omgång hockey mot Phoenix på Lördag i The Joe, klockan 19:00 svensktid.
Alltså 19:00 på lördag smäller det igen! Då hoppas vi på minst lika bra spel från Red Wings.
Då hoppas vi att Henrik Zetterberg är tillbaka.
Åter igen.
Godspeed You! Detroit Red Wings.
Nu har det verkligen börjat bubbla och kittla i magen. Nu känner man den där nerven som bara kan komma en gång per år. Varje April kommer familjära känslan. Det är såklart Stanley Cup-slutspelet jag pratar om, det kanske bästa som finns. Det är nu vi ska se om Canucks har vad som krävs för att vara mer än bara en grundserie-Juggernaut, om Jumbo-Joe Thornton fortsätter vara just Jumbo eller om han återigen blir No Show-Joe och det är nu vi får se om svenskgardet i vårat Detroit Red Wings klarar av att bärga en 12:e buckla.
Detroit lider av skador. Skador som är svåra att hantera, Niklas Kronwall lider av en så kallad ”upper-body injury”, och kanske den svåraste att reda upp; Henrik Zetterberg. Zäta har, i mina ögon, haft sin kanske bästa säsong någonsin i år. Han har varit den ledare som Wings har behövt när andra nyckelspelare har skadat sig eller varit oförmögna att producera. Han har varit en riktig MVP. Nu är han, som ingen kan ha missat, skadad och kommer troligtvis inte kunna spela under hela serien mot Coyotes.
Allas vår superback, Niklas Lidström har haft en super säsong och är en av dom största utmanarna för Norris-trophy – igen. Om Wings lyckas vinna i år tror jag att han hänger upp skridskorna, får nummer 5 pensionerat och flyttar hem till The Motherland igen. Blir det så kommer vi ha fått vår största framgångssaga någonsin. Om Wings missar tror jag Lidas kör en säsong till. Så bra är han!
Vad behöver Wings för att kunna ta sig långt i år? Dem har ju under säsongen visat lite olika sidor av sig själva. Kritiker har fått vatten på sin kvarn när det gäller Wings hunger, argumenten har varit att medelåldern är för hög för att laget ska känna sig sugna nog. Men samtidigt har Wings vid tillfällen, t ex matchen mot Chicago i söndags, visat exakt hur bra dom kan vara. Och när den rutinerade lagmaskinen spinner på alla cylindrar så är dem nästan omöjliga att slå, att ens ta pucken av dem blir då ett problem. Men det krävs mycket, Wings har inte direkt gjort sitt bästa defensiva år. Det har varit svårt att hålla rent framför målet, man har gett många ”turn overs” och varit odisciplinerade i backcheck. Det behövs att Mike Babcock jobbar aktivt i båset, perioder när han har gjort det så har Wings varit ett svårt lag att möta. Jimmy Howard behöver visa att hans förra säsong inte var en one-hit-wonder, Howard har inte direkt haft en bra andra säsong.
Det många pratar om är att Detroit skulle vara mätta, trötta och allmänt omotiverade. Jag vågar påstå att det är just det som är deras styrka. För ett lag som har gått till slutspel i nu 20 år i rad så kan det vara svårt att finna samma motivation under grundserien, och det enda som egentligen kan motivera Red Wings är just slutspel. Förra året hade alla skador så stor inverkan på laget att man inte återhämtade sig. Detta är inte fallet i år och jag tror Wings kommer kunna vinna den första serien med 4 – 1 i matcher. Även om Zäta kommer saknas så kommer dom hitta sätt att vinna och kommer relativt enkelt att slå ut Phoenix. Om inte Bryzgalov vaknar till och gör en Halak vill säga. Alla serier är såklart svåra att tippa, för att inte säga omöjliga. Men med de verktyg som Detroit har och med en aktiv coachning från Babcocks sida så kommer Wings ha all möjlighet att ta sig hela vägen.
Så innan vi sparkar igång den här berg och dalbanan:
Godspeed you! Detroit Red Wings!
Detroit spelar som skadeskjutna kråkor. Ingen auktoritet, ingen motivation, ingen udd. Det är förvirrat på isen och inge jobbar för någon annan. I natt mot Predators rörde dem sig inte ens i offensiv zon, dem bara lät puckföraren trassla runt tills han tappade pucken. DÅ kunde man röra på sig. Preds var inte ens bra. Jag tycker inte att Preds egentligen var särskiljt bra, men å andra sidan så behövdes det inte. Varför ta ut sig när man bara kan åka omkring och leka lite. Datsyuk gjorde en hygglig match igår, men man märkte att han inte spelat så mycket Hockey på ett tag. Annars finns inte mycket att säga om det. De sög, och nu är det dags att börja få ordning på spelet. För nåt är så jävla skevt i lagmaskinen Red Wings. Nu hoppas jag verkligen att Babcock har en idé om vad som ska göras nu. för det stämmer inte för dom. Det kan ju vara så att man har slarvat med sommarträningen, för även om man haft mycket skador så ska man inte kunna spela såhär dåligt. Det var verkligen uselt inatt, och jag såg inte ens klart matchen. I andra perioden så fick man lite ordning på spelet och satte stenhård press, sköt puckar på mål och kämpade. Men likförbannat saknades det udd i spelet och man fick inte in pucken för ens mot slutet då Ruslan Salei (!) satte en puck. Hans första som en Red Wing. Det var såklart kul att just han fick sätta en pucken, för han var en av få som var bra. Det var Salei, Bertuzzi och Datsyuk som var bra igår. Mer orkar jag inte säga om matchen. Jag såg som sagt inte ens klart den!
